Mona Granquist
Hej!
Mitt namn är Mona Granquist och jag bor i Halmstad sedan 16 år tillbaka. Jag är född (på 1970-talet) och uppvuxen i Oskarström i en så kallad klassisk arbetarfamilj där båda mina föräldrar arbetat mestadels som fabriksarbetare och som kökspersonal. Samhällsutvecklingen under min uppväxt förändrades i och med datorisering och rationalisering. Så även i mina föräldrars arbetsliv. Det fanns ofta oro om de skulle få behålla jobbet eller ej. Ska erfarenhet, ålder eller utbildning räcka för omorganisationen som gjorts? Ibland gjorde det, det. Ibland inte. Detta präglade mig på min syn på hur jag ser hur samhället och dess uppbyggnad ska se ut och utvecklas.
Jag fick också genom skoltiden (grundskolan) lära mig hur viktigt det är med gemenskap, kunskap och upplysning. Jag har en tvillingsyster, och i skolan var det hon och jag som umgicks. Vi var blyga och hade svårt att integrera oss med våra jämnåriga klasskamrater. Vi kände oss utanför och kunde ofta inte förstå varför det var så. Det har tagit mig mer än ett medelålders liv för att förstå varför, men nu vet jag att det är en funktionsvariation, en högfungerande autism som vi har. Och att det var därför vi hade dessa svårigheter.
Jag har länge haft en stor frustration att varken jag, eller samhället (skolan) inte har sett eller förstått varför två unga tjejer umgås bara med varandra, och för att senare i livet drabbas av psykisk ohälsa. Detta har skapat ett stort intresse och engagemang för mig inom dessa frågor. Jag engagerar mig i Ångestförbundet (ÅSS i Halland) och paraplyorganisationen Hallandsrådet för psykiatribrukare, för att stärka en av de grupper som har det svårast i vårt samhälle idag. Många hamnar utanför både socialt och ekonomiskt då skyddsnätet är bristfälligt. Dessa föreningar arbetar mycket gentemot vården, framförallt psykiatrin.
Men jag märker att det inte räcker att bara jobba från ett perspektiv för att få en förändring. Det behövs ett engagemang från ett samhällspolitiskt håll också. Från början har jag sympatiserat med socialdemokratin eftersom de arbetat för att människan ska ha bättre förutsättningar, men allteftersom de ruckat på den linjen alltför mycket har jag mer och mer sneglat åt Vänsterpartiet.
Jag började först att rösta på Vänsterpartiet men nu har jag tagit hela steget och sedan 2018 har jag varit medlem i det parti där man ser hela människan, som ser hela jorden som ett, att allt hör ihop. Vi måste hjälpas åt för att få det bra. Ett parti som ser att den som har mycket resurser skulle kunna hjälpa den svaga, så att vi alla kan leva värdigt och bli accepterade för den vi är. Att alla får ett sammanhang.
Detta är det viktigaste jag kommer att ta med mig i tankarna i mitt arbete i Kommunala Funktionsrättsrådet, det som ska föra mitt älskade Halmstad vidare i ett samhälle för alla, inte bara de rikaste!